jag vet inte vad jag ska skriva, är helt tom inuti. det enda jag kan känna just nu är en obeskrivlig smärta. min älskade, finaste navarone blev igår utdömd, och beskedet kom som en chock. han har under tre veckor varit lite halt/ojämn i ridningen och vi skulle igår åka till husaby hästklinik för en hältutredning. han var under böjprov 1,5 grad halt på höger bak, resten av benen visade han inget på. vi bedövade bakknäet och böjde om igen, ingenting visade han då. men för säkerhetens skull ville de göra ultraljud och det var då som allt visade sig. dom hittade tyvärr massa fynd och bestämde sig för att röntga. plåtarna visade absolut inget roligt över huvudtaget. dom hittade så mycket fel i hans högra bakknä att dom inte tycker det finns något att göra för honom. och dömde ut honom.
det är med tårar forsande ner för mina kinder jag sitter här och skriver. tårarna har runnit nästan oavbrutet sen beskedet igår. min bästa vän ska inte längre få finnas, han ska lämna mig. aldrig i mitt liv hade jag trott att jag skulle behöva ta detta beslutet, aldrig i mitt liv trodde jag att jag skulle förlora honom nu. vi har bara fått två år och tre månader ihop. han är hela mitt liv, den bästa jag har. jag önskar att någon bara kunde väcka mig och säga att detta är en hemsk mardröm. det jobbigaste av allt är att han ser så lycklig o frisk ut. min stjärna, med sån livsglädje och kämparglöd. som skulle göra allt för mig, som jag skulle göra allt för. jag skulle göra vad som helst för att rädda honom. han är en av mina få anledningar till att orka ta mig upp ur sängen på morgonen. han är det enda i mitt liv som kan få mig att känna ren och skär lycka. värmen som fyller mitt bröst varje gång jag kommer till stallet och får se honom går inte att beskriva. känslan när han varje gång blir glad när han ser min bil svänga upp på stallplanen, att han varje gång måste vända sig om i hagen och stå där med spikade öron o kolla varmt o mjukt med sina stora, bruna ögon när jag visslar på honom. hur ska jag kunna leva utan detta, i resten av mitt liv?
jag skulle kunna skriva en hel roman om mina känslor o starka band för denna otroliga häst, men tårarna forsar så jag knappt ser något. han kommer alltid vara den som har störst plats i mitt hjärta, han kommer alltid vara mer än bara en vanlig häst för mig. han har räddat mitt liv så många gånger, han har lyst upp min vardag när allting har varit skit.
2013 var året då allt skulle börja, istället är det året då allt tar slut.