jag önskar innerligt att någon kunde förstå mig, känna allt jag känner inombords. önskar att någon i världen kunde få veta alla mina innersta hemligheter. det är kaos inom mig med jämna mellanrum. ena dagen känner jag mig starkast i världen, inget kan trycka ner mig då, och nästa dag vill jag inte leva mer.

det är så svårt att få människor att förstå att jag faktiskt mår så pass dåligt som jag gör, och oftast vet jag inte varför. men jag lider av depression och jag kämpar varje dag för att ens komma upp ur sängen. jag kämpar att hålla mig över vattenytan och att min värld inte ska rasa. 

en gång i tiden byggde jag upp murar ingen kunde ta sig igenom, jag gjorde så många fel och trodde att jag var cool bara för att ingen skulle se mitt rätta jag. det funkade inte, jag bröt ihop totalt. det går inte hålla allt inom sig, man kan inte bära på sin smärta helt själv resten av livet. det har jag lärt mig den hårda vägen. man kommer till en gräns där det inte håller längre.

jag har varit sjuk mycket, och under min högstadietid hade jag det jättesvårt. jag var alltid sjuk, trött och hängig. hamnade efter i skolan och missade nästan hela terminer. i efterhand fick jag veta att jag har en sjukdom som heter celiaki, alla tror att det inte är så farligt. jag tål inte gluten, det måste väl vara samma som att inte tåla laktos eller? nej inte direkt. det är mycket jobbigare och striktare än så. dessutom så blir inte jag bara lite gasig eller dålig i magen om jag skulle få i mig gluten, utan jag blir faktiskt sjuk. min kropp tar stryk av det. man kan inte ta upp varken näring eller energi, mitt immunförsvar var noll. jag sov nästan hela tiden. dessutom kämpade jag med mina demoner jag har inom mig. jag gick ut åttan med totalt 80 poäng. ett år senare gick jag ut högstadiet med 170 poäng.
jag fick oerhört mycket hjälp hela nian, jag gick regelbundet till kurator för att prata, flera gånger i veckan. ett tag mådde jag bättre, men det hjälpte mig inte alls mycket att prata om det. för hur lätt är det när man inte kan sätta fingret på varför man mår som man gör?
vissa dagar mår jag så dåligt att jag är redo att ta mitt liv, jag ser ingen mening med att leva då. jag orkar ingenting då. dessa dagar har jag flera gånger i veckan. ett tag hade jag såna dagar sju gånger i veckan. dygnet runt.

men man måste komma ihåg att ta vara på de dagar som är bra, man får inte glömma bort dom. 
man får inte heller glömma bort dom som finns för en och hjälper en igenom svåra tider. som finns kvar även de jobbiga dagarna och står där som en stöttepelare när ens egna ben inte längre bär. jag kommer alltid vara evigt tacksam för det. för utan såna vänner hade man ju inte levt? utan såna vänner hade man inte stått kvar här på denna jord.

helt osammanhängande inlägg, men jag hoppas att någon kanske får sig en tankeställare. man kan vara svårt sjuk utan att det syns. jag lider av depression men syns det? nej. jag mår bara dåligt vissa dagar och då syns det, men det är väl precis som vilken annan ungdom som helst, bara hundra gånger värre.

dålig uppdatering från min sida som vanligt, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge eller?

är iallafall iväg på praktik just nu i skene hos bästa jossan och sten, är inne på min sista vecka av sammanlagt tre.
Stall Så är bästa stället!

jag och navve har fått väldigt mycket hjälp från sten och vi har kommit väldigt långt. vi fortsätter utvecklas väldigt mycke i dressyren och jag har fått tillbaka glöden för min älskade häst :)

vi har haft väldigt mycket att göra dessa veckor, fullt rulle hela tiden! men det är ju så det ska vara, har lärt mig så mycket nytt här. bland annat har jag lärt mig rida i ett helt annat system än vad jag har ridit i innan, vilket passar mig och navve bättre. allt börjar falla mer på plats!

tänkte bjussa lite på en film som jossan har knåpat ihop till mig, första gången på två veckor han såg bommar och han tyckte det var askalas!