jag vet inte vad jag ska skriva, är helt tom inuti. det enda jag kan känna just nu är en obeskrivlig smärta. min älskade, finaste navarone blev igår utdömd, och beskedet kom som en chock. han har under tre veckor varit lite halt/ojämn i ridningen och vi skulle igår åka till husaby hästklinik för en hältutredning. han var under böjprov 1,5 grad halt på höger bak, resten av benen visade han inget på. vi bedövade bakknäet och böjde om igen, ingenting visade han då. men för säkerhetens skull ville de göra ultraljud och det var då som allt visade sig. dom hittade tyvärr massa fynd och bestämde sig för att röntga. plåtarna visade absolut inget roligt över huvudtaget. dom hittade så mycket fel i hans högra bakknä att dom inte tycker det finns något att göra för honom. och dömde ut honom.
det är med tårar forsande ner för mina kinder jag sitter här och skriver. tårarna har runnit nästan oavbrutet sen beskedet igår. min bästa vän ska inte längre få finnas, han ska lämna mig. aldrig i mitt liv hade jag trott att jag skulle behöva ta detta beslutet, aldrig i mitt liv trodde jag att jag skulle förlora honom nu. vi har bara fått två år och tre månader ihop. han är hela mitt liv, den bästa jag har. jag önskar att någon bara kunde väcka mig och säga att detta är en hemsk mardröm. det jobbigaste av allt är att han ser så lycklig o frisk ut. min stjärna, med sån livsglädje och kämparglöd. som skulle göra allt för mig, som jag skulle göra allt för. jag skulle göra vad som helst för att rädda honom. han är en av mina få anledningar till att orka ta mig upp ur sängen på morgonen. han är det enda i mitt liv som kan få mig att känna ren och skär lycka. värmen som fyller mitt bröst varje gång jag kommer till stallet och får se honom går inte att beskriva. känslan när han varje gång blir glad när han ser min bil svänga upp på stallplanen, att han varje gång måste vända sig om i hagen och stå där med spikade öron o kolla varmt o mjukt med sina stora, bruna ögon när jag visslar på honom. hur ska jag kunna leva utan detta, i resten av mitt liv?
jag skulle kunna skriva en hel roman om mina känslor o starka band för denna otroliga häst, men tårarna forsar så jag knappt ser något. han kommer alltid vara den som har störst plats i mitt hjärta, han kommer alltid vara mer än bara en vanlig häst för mig. han har räddat mitt liv så många gånger, han har lyst upp min vardag när allting har varit skit.
2013 var året då allt skulle börja, istället är det året då allt tar slut.

jag önskar innerligt att någon kunde förstå mig, känna allt jag känner inombords. önskar att någon i världen kunde få veta alla mina innersta hemligheter. det är kaos inom mig med jämna mellanrum. ena dagen känner jag mig starkast i världen, inget kan trycka ner mig då, och nästa dag vill jag inte leva mer.

det är så svårt att få människor att förstå att jag faktiskt mår så pass dåligt som jag gör, och oftast vet jag inte varför. men jag lider av depression och jag kämpar varje dag för att ens komma upp ur sängen. jag kämpar att hålla mig över vattenytan och att min värld inte ska rasa. 

en gång i tiden byggde jag upp murar ingen kunde ta sig igenom, jag gjorde så många fel och trodde att jag var cool bara för att ingen skulle se mitt rätta jag. det funkade inte, jag bröt ihop totalt. det går inte hålla allt inom sig, man kan inte bära på sin smärta helt själv resten av livet. det har jag lärt mig den hårda vägen. man kommer till en gräns där det inte håller längre.

jag har varit sjuk mycket, och under min högstadietid hade jag det jättesvårt. jag var alltid sjuk, trött och hängig. hamnade efter i skolan och missade nästan hela terminer. i efterhand fick jag veta att jag har en sjukdom som heter celiaki, alla tror att det inte är så farligt. jag tål inte gluten, det måste väl vara samma som att inte tåla laktos eller? nej inte direkt. det är mycket jobbigare och striktare än så. dessutom så blir inte jag bara lite gasig eller dålig i magen om jag skulle få i mig gluten, utan jag blir faktiskt sjuk. min kropp tar stryk av det. man kan inte ta upp varken näring eller energi, mitt immunförsvar var noll. jag sov nästan hela tiden. dessutom kämpade jag med mina demoner jag har inom mig. jag gick ut åttan med totalt 80 poäng. ett år senare gick jag ut högstadiet med 170 poäng.
jag fick oerhört mycket hjälp hela nian, jag gick regelbundet till kurator för att prata, flera gånger i veckan. ett tag mådde jag bättre, men det hjälpte mig inte alls mycket att prata om det. för hur lätt är det när man inte kan sätta fingret på varför man mår som man gör?
vissa dagar mår jag så dåligt att jag är redo att ta mitt liv, jag ser ingen mening med att leva då. jag orkar ingenting då. dessa dagar har jag flera gånger i veckan. ett tag hade jag såna dagar sju gånger i veckan. dygnet runt.

men man måste komma ihåg att ta vara på de dagar som är bra, man får inte glömma bort dom. 
man får inte heller glömma bort dom som finns för en och hjälper en igenom svåra tider. som finns kvar även de jobbiga dagarna och står där som en stöttepelare när ens egna ben inte längre bär. jag kommer alltid vara evigt tacksam för det. för utan såna vänner hade man ju inte levt? utan såna vänner hade man inte stått kvar här på denna jord.

helt osammanhängande inlägg, men jag hoppas att någon kanske får sig en tankeställare. man kan vara svårt sjuk utan att det syns. jag lider av depression men syns det? nej. jag mår bara dåligt vissa dagar och då syns det, men det är väl precis som vilken annan ungdom som helst, bara hundra gånger värre.

dålig uppdatering från min sida som vanligt, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge eller?

är iallafall iväg på praktik just nu i skene hos bästa jossan och sten, är inne på min sista vecka av sammanlagt tre.
Stall Så är bästa stället!

jag och navve har fått väldigt mycket hjälp från sten och vi har kommit väldigt långt. vi fortsätter utvecklas väldigt mycke i dressyren och jag har fått tillbaka glöden för min älskade häst :)

vi har haft väldigt mycket att göra dessa veckor, fullt rulle hela tiden! men det är ju så det ska vara, har lärt mig så mycket nytt här. bland annat har jag lärt mig rida i ett helt annat system än vad jag har ridit i innan, vilket passar mig och navve bättre. allt börjar falla mer på plats!

tänkte bjussa lite på en film som jossan har knåpat ihop till mig, första gången på två veckor han såg bommar och han tyckte det var askalas! 

alla hjärtans dag, som jag förövrigt tänker fira helt ensam. det låter sorligt men så är det!
min kärlek kommer nog någon dag den också.

tänkte bara slänga upp en film till er!

jaha, då är det dagen där vi skulle debutera på lokal nivå. vilket vi gjorde också, och om jag ska vara ärlig gick det faktiskt rent käpprätt åt skogen!
vi stoppade ut oss faktiskt, det var inte våran dag idag och så kan det vara ibland. jag är ändå ganska nöjd då han skötte sig exemplariskt, och året har bara börjat. vi har lång tid på oss att göra bra ifrån oss, att få fina resultat.
han är väldigt orutinerad och likaså jag, detta var inte bara navves utan också min första tävling på högre nivå än klubb. vi skötte oss bra ändå och jag gjorde omstart vilket gick mycket bättre.
jag blev förbannad och ledsen efteråt pga kaos vid framridningen som påverkade honom väldigt mycket, sen efter en stund när jag hade stått och myst med honom med tårar i ögonen så tänkte jag att detta bara var våran början.
herregud varför lipar jag? vi har aldrig gjort något sånt innan, vi har ju liksom hela detta året på oss och förhoppningsvis många år till på oss att ta oss dit jag hoppas på. vi är ett team och så kommer det förbli. han är lika mycke värd för mig även om han stannade idag. vi tar bara nya tag och försöker ge järnet nästa helg istället :)

ingen har bara massa bra och fina resultat, alla får någon gång en dålig dag precis som vi haft. och det får man inte glömma bort :)

fy mig för dålig uppdatering, men jag har haft väldigt fullt upp med att flytta tillbaka till tenhult osv. så har inte hunnit skriva.

det gick väldigt bra i tranemo iallafall!
han skötte sig utmärkt, jag hoppade två stycken 90 cm, och det kändes otroligt lätt!
fick fyra fel i varje runda. första rundan stoppade han på trean, dock helt mitt fel för jag la honom så fel in på det. så han var en klok häst och stannade istället för att försöka rädda upp situationen!
sen i andra petade han på femman, han råkade nog glömma lyfta bakfötterna lite ;)
men det är helt klart godkänt och nu taggar vi våran första tävling!
känns verkligen som vi är på gång nu, att en hel bana på 90 cm skulle kännas som ingenting trodde jag inte bara för några månader sen skulle vara möjligt. men det kändes som att skutta runt på en 50 cm bana.
äntligen får man något tillbaka för allt slit!


jag kan knappt fatta detta men imorgon börjar den sista terminen jag kommer gå här på tenhults naturbruksgymnasium, helt sjukt. 158 dagar kvar till studenten..

imorgon är det dags att åka till tranemo, måste erkänna att jag är liiiite nervös precis som vanligt. första gången jag hoppar en 90 på P&J faktiskt, men det känns bara kul. vill ju hoppa lite högre :)

idag trimmade jag i ridhuset, han var inte riktigt lika fin som i förrgår, men fin var han!
avslutade med att ta några skutt på ett räcke, bara för att känna lite på honom. kan säga att han kommer vara pigg imorn, kunde knappt hålla honom och han bara studsade fram mot hindret och sög tag idag, kul att känna :)

nu så har jag och mamma precis putsat all utrustning så den är fin tills morgondagen. går det inte bra kan vi ju iallafall vara fina eller hur? ;)

ja, vad ska man skriva om egentligen? fantasin tryter redan tyvärr, men jag vill inte sluta blogga igen. så jag får väl hitta på lite intressanta saker att skriva om!

har ägnat dagen åt att måla mina köksstolar till den nya lägenheten, bytt foton i gamla ramar och satt i nya, städat lite och letat gardiner, påslakan, mattor osv. förresten om någon känner nån som har en tvåsitsig bäddsoffa till salu för ett bra pris, hör gärna av er! gärna en i brunt skinn, men inte måste såklart :)
snart flyttdags, men önskar jag kunde få flytta nu. men den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge... ;)

uppdaterar imorgon om hur det har gått, vi hörs!

jahapp, så sitter man här och inte kan sova som vanligt!

idag har jag "jobbat" lite, hjälpte pappa skruva bort extraljusen och greja med våran ena bil som ska säljas, sen skulle jag grejat med min kära dagge men jag hann inte med honom, får nog bli imorn..
sedan bar det av till gnosjö för att göra ärenden på banken, sen vidare till gislaved för att köpa foder osv.

var i stallet och klippte navve, för fjärde gången denna vintern. suck...
han hade ungefär 50 cm lång päls kändes det som, nä men den var nog iallafall 2-3 cm lång. som en stor nallebjörn!
men nu är han snygg och stilig igen, inte som en gosig skogsmulle :)

första gången han blir helklipp utan att vara sederad (drogad), han var vääldigt nervös i början och studsade runt och hade sig. men vi bremsade och då blev han såklart lugn. tog det värsta bakom öronen, sen räckte det att ha såndär slicksten, ni vet sån healthy treat? han älskar såna!

han dock inte rida idag, släppte honom lite i ridhuset, imorgon blir det hårdträning igen i ridhuset. fram- och avskrittning utomhus nu när det går! hoppas han är lika fin som igår.
på lördag åker vi till tranemo för att hoppa en 90 cm runda på pay & jump, är lite smånervös men det brukar ju gå bra! han har blivit så duktig senaste tiden :)

nu är det dags för film, godnatt så hörs vi imorgon!

jag vet inte riktigt vad jag ska skriva i mitt inlägg idag. mer än hur frustrerad och förbannad jag blir över allt hat, allt skitsnack som finns. 

jag själv har i många ur blivit utsatt för mobbing, och även idag är jag det. bara det att människorna som håller på med det gör det bakom min rygg och tror att jag inte vet ett smack. det gör nästan ondare. jag vet att man inte kan bli älskad av alla, men just nu är jag i en period där jag känner att jag inte är det av någon.
man kan aldrig lita på någon, men ibland måste man ha en stöttepelare där, man måste ha någon som man kan lita på att de tar emot en om man faller. någon som har en axel ledig man kan gråta ut mot, någon som lyssnar.

varför i hela friden finns det så mycket hat här i världen? varför kan man inte bara älska alla för hur dom är? eller gillar du inte en person, skit i den då. men snacka inte skit om den, jag tror inte du förstår hur mycket det förstör den människans inre. 

mitt inre har gång på gång blivit förstörd av människor jag litar på, och som jag älskar. mitt hjärta har blivit krossat gång på gång och folk bara hånskrattar och snackar skit om det. säger "hon får skylla sig själv, det äcklet".
är det mitt fel att folk sårar mig? fick reda på i helgen att så många har pratat bakom min rygg om vilka dåliga val jag har gjort när jag valt pojkvän, detta är alltså mina närmsta vänner. om dom nu har vetat om hur dålig kille jag har valt och att han kommer såra mig, varför inte säga något till mig då istället?

dessa närmsta vännerna har även sedan efteråt, när jag har blivit krossad och trampad på ännu en gång, suttit och pratat väldigt mycket skit bakom min rygg, och trampat på mig ännu lite mer. tack för det.
jag slår vad om att de tror att jag inte vet något, men ack så fel man kan ha.

men le mot den som krossar dig, för det krossar den att se dig le.

jag har alltid haft svårt för tillit mot andra människor, och efter all skit jag varit med om med både vänner och de jag har delat mitt liv med och älskat, så litar jag inte på någon annan än mig själv. jag hoppas alla dessa människor har ångest över vad dem har gjort, men förmodligen så älskar dom att se mig krossad. dock tänker jag inte ge dom den glädjen längre, jag har varit stark så jävla länge. jag har fallit så många gånger och sedan ställt mig upp. jag kommer alltid klara mig, även om jag inte har någon till hjälp. you will never break me.

jag önskar inte ens min värsta fiende vad jag gått och går igenom, jag önskar bara att alla kunde ge fan i att snacka skit. ta hand om dom du älskar, ta vara på varje sekund du får med dom. och strunta i dom du inte står ut med, men säg för sjutton inte ett enda ont ord om dom. jag har gjort misstag i mitt liv, men lärt mig otroligt mycket av det. och om jag har ångest? ja, ångest som skulle kunna äta sönder mig inifrån. men låter jag den göra det? nej.

här ska ni få se lite filmer på mig och navve, för att visa er våran väg från första sommaren till idag.
som ni ser, om ni kollar på alla filmer, så har vi kommit långt. vi är en bra bit på vägen, men inte helt framme. den 19 januari har vi våran första lokala tävling tillsammans. mitt mål är att komma till ölandshoppet sommaren 2013, inget jag tror är omöjligt. lägstahöjden där ska vara 110, vad jag har hört iallafall. kommer vi inte dit, gör det inte direkt något för mig, livet går vidare och då får man sätta nya mål, man vet aldrig vad som händer på vägen dit. ENJOY


våran första clear round tillsammans, 29/6-11

vår första privata hoppträning, 5/9-11

hoppning idag, 28/12-12

en sak jag inte riktigt förstår är, ska man behöva skämmas för att man har det gott ställt? vissa stunder känns det så.
jag kan erkänna att jag har det väldigt bra, våran familj har inga ekonomiska problem. mina föräldrar ställer upp otroligt mycket för mig och betalar väldigt mycket åt mig. dom stöttar mig med min stora hobby och betalar hyra, träningar osv. men bara för det är jag en bortskämd, otacksam ungjävel? jag tycker det är fel. ens föräldrar har ju faktiskt rättigheter att betala för sina barn så länge de inte har ekonomi att klara sig själva. ja, mina föräldrar betalar kanske mer än vad någon annans förälder gör, och vissa andras föräldrar betalar mycket mer än vad mina gör. men så länge man verkligen uppskattar vad dom gör för en, ser jag mig inte som bortskämd snorunge. jag må vara lite bortskämd, det vet jag, men bara för att jag får saker så betyder det väl inte att det är de finaste och dyraste som finns på marknaden? det betyder väl inte att mina föräldrar betalar allt för mig? nej jag blir frustrerad och ledsen att få höra kommentarer som "ja men elin du får ju allt du pekar på typ, du är så bortskämd". nej, jag får inte allt jag pekar på. och ja, jag betalar mycket av min utrustning osv själv. vill jag ha ett schabrak, ett par benskydd, ett bett eller något annat är det väl självklart att jag betalar det? sen kan ju mamma köpa t.ex ett täcke eller liknande till navve, men är det så konstigt? vi har ju hästen tillsammans, jag och mamma delar detta intresset med varandra.
när jag får kommentarer som de jag skrev ovan, så skäms jag för att vi har en bra ekonomi. jag skäms för att mina föräldrar köpte en häst till mig, för att dom betalar hyran åt mig. 
jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägget. det enda jag tycker är att man inte ska behöva gå och skämmas för en sån sak. jag vet att det finns många fler i min närvaro som har det ännu bättre än vad jag har, men grejen är att man inte ska skryta om det, finns ingen som helst anledning till det enligt mitt tycke. 
var glad åt det du har, även om du har mindre eller mer än vad andra har. jag är lycklig att vi har det så som vi har i min familj, och jag glädjs och uppskattar varenda liten grej jag får av mina föräldrar. och nu vill jag inte låta som en snorunge som skryter om detta, för hade jag kunnat betala allt själv hade jag gjort det utan att tveka. jag gillar inte att mina föräldrar betalar så mycket som de gör åt mig, men samtidigt så är det deras skyldighet, för jag går fortfarande i skola och är inte kapabel att kunna klara mig själv helt än.

och jag kan säga såhär, jag får inte dom dyraste sakerna även om vissa tror så, jag vill inte ens ha det.
jag fick ingen häst för 100000, men för mig är han ändå värd alla pengar i världen, för mig är han ändå en stjärna, min guldklimp. hade vi varit miljonärer är det väl självklart att jag hade tackat ja till en häst för över hundra tusen, jag hade tagit emot alla dom finaste sakerna och säkert inte brytt mig ett piss om att uppskatta det, men vem hade inte gjort så om man haft obegränsat med pengar?

huvudsaken med detta inlägget är att man ska vara glad för allt man får, stora som små saker!
och varför ska man gå runt och skämmas över sakerna du får, bara för att folk säger onödiga kommentarer? ingen annan än jag och min familj vet ju egentligen hur det ligger till. hurfan ska du kunna veta hur mycket jag betalar, med mina egna pengar, och vad som betalas med mina föräldrars pengar? det kan du aldrig veta. 

ekonomi är, och kommer alltid vara, ett känsligt ämne. jag kanske är dum som tar upp detta, MEN, det skiter jag i. man ska inte bry sig om vad andra får, vill man så kan man allt. vill du ha en häst för hundra tusen, varför inte spara pengar då så kanske du kan köpa den där hästen? eller vill du ha ett par animo-ridbyxor, spara till det då. eller önska dig av dina föräldrar så kan dom spara och köpa ett par till dig? svårare än så är det inte. när jag ville ha min kingsland-väst, så sparade jag till den. jag väntade med att köpa den till charlies hade sin stora rea för att jag visste att jag skulle ha råd att köpa den då. jag sparade och köpte scapa schabraket jag drömt om så länge för mina egna pengar. i princip all märkesutrustning jag har, är köpta för mina egna pengar, som jag sparat ihop själv. och med det sagt, förstår kanske en del att jag inte är så bortskämd som vissa verkar tycka. mina föräldrar betalar det viktiga som jag inte har råd att betala själv. så är det. för det kommer jag alltid vara evigt tacksam, och någon dag i mitt liv kommer jag betala tillbaka vartenda öre till dom.