Här kan ni numera följa mig och Alicia: http://elinnilsen.for.me/

Kommer ha denna blogg kvar, men ville börja om på nytt då jag känner att detta är min och Navves blogg, och så vill jag att det förblir.

Hoppas vi ses på nya bloggen,
Enjoy!

Livet är just nu bara en enda stor berg och dalbana, ena dagen är allt bra och andra inte.
Det är så svårt att slitas mellan sina olika känslor, inte veta vad man ska göra eller hur man ska sätta stopp för det.
Att även slitas mellan två olika ställen är inte heller lätt, ska man ge upp något man levt i, i tre år, för något nytt men även kanske lite gammalt äventyr? Vad ska man våga?
Magkänslan säger att jag ska, för mitt eget välmående och min egen hälsa. Frågan är bara hur jag ska få allt att gå ihop. Jag hoppas på detta mer än något.
Endast framtiden har svar på alla mina frågor. På något sätt blir det alltid bra.

Idag är saknaden lite extra jobbig, idag saknar jag lite extra mycket. Tårar rinner och jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden. Att bara få sitta på honom en sista gång skulle jag göra allt för. Tiden läker alla sår sägs det, men jag vet inte. Självklart blir det bättre, men såret kommer aldrig läka. Det kommer alltid, alltid göra lika ont.
Jag kommer aldrig någonsin få träffa honom igen, livet är så orättvist. Jag önskar och hoppas innerligt att han har det bra, var han än är nu. Min kämpe och bästa vän.

"I can't explain how painful it is to wait for something that never, never comes back."

 

Ibland önskar jag bara att jag kunde få säga precis vad jag tycker och tänker, vad jag känner inombords.
Mitt liv är inte alltid så jävla lätt, jag mår inte heller alltid så himla bra. Ibland känns det som allt ansvar o allt överhuvudtaget ligger på mina axlar, men varför ska det vara mitt ansvar att se till att allt är bra hela tiden? Varför måste alltid jag be om ursäkt och komma krypande tillbaka för att det ska bli bra igen? Jag önskar för en gångs skull att någon annan kunde ta första steget, önskar att någon kunde lyfta tyngden som alla andra lägger på mina axlar. 

Som jag har skrivit innan, jag kan inte gå runt och vara stark åt alla andra. Jag må vara din vän/fiende/kärlek/bekanta osv, men jag är faktiskt ingen psykolog.

Konstigt inlägg, men jag behövde det.

Här kommer lite bilder på prinsessan, i brist på saker att skriva om!

 

Tänkte ge er en liten update om hur läget är, det var ett tag sen nu!
Bloggen har mest bara varit ett klotterplank för mig senaste tiden, där jag skrivit av mig när känslorna har svällat över lite för mycket. Men just nu måste jag påstå att livet känns fruktansvärt bra!

Hur går det med allt då?
Det går bra, jag och Alicia lär känna varann mer och mer. Vi börjar faktiskt bli ett team på riktigt nu och jag känner att jag har hittat mer knappar på henne. Vi stormtrivs tillsammans och jag kunde inte köpt en bättre häst enligt mig!
På söndag ska vi åka på pay & jump i Svarttorp, vi hoppar 80-90 cm. Går det bra är tanken att vi ska göra våran tävlingsdebut i Forserum v. 33 :)

Sen har jag ännu en nyhet att berätta, och det är att jag och Alicia ska flytta till ett annat stall. 
Det är både kul och tråkigt, jag har trivts superbra på stall rogö under mina tre år där. Men, allt påminner för mycket om Navve vilket gör det svårt för mig att känna glädjen att åka till stallet mer. Jag mår dåligt av att vara där, för t.o.m en del av hans saker finns kvar där, dom ligger fortfarande kvar där och väntar på att bli undanplockade och det är svårt. Så mamma och jag beslutade oss för att det är bäst om jag och Alicia flyttar till ett annat stall tills vidare, vem vet, vi kanske hittar tillbaka!
Så om bara några dagar beger vi oss till stall arvidsbo på nya äventyr. Jag var där idag och flyttade dit lite saker, och det känns väldigt bra!
Familjen som har stallet verkar supertrevliga, stallet är litet och mysigt vilket känns skönt. Dom har även fina gräshagar samt ridhus :)
Alicia ska inte stå i själva stallet, utan i utebox i "yttre" delen av stallet. Svårt att förklara men jag kan fota någon gång. Detta p.g.a att hon är för stor helt enkelt, haha. Hon är ju 171 i mankhöjd och det fick bara stå hästar upp till 165 där inne. Så hon och en (i nuläget) häst till kommer stå där ute :)

Det var all update för nu, eftersom jag fortfarande tyvärr är arbetslös så händer det inte så mycket i min vardag tråkigt nog. Jag håller tummar och tår att jag får jobb snart!

because sometimes people do actually feel that way.
sometimes your life feels like it's caving in on you.
sometimes people really do feel like they don't want to exist, like they want to just curl up in a ball, and go into that place between life and death. saying "i don't want to exist" isn't saying "i want to die".
it's saying "i wish that, for the time being, i could go somewhere and not have to feel". 
i don't think there's anything wrong with that.
and if you don't know how it feels to feel this way, then you have no place to judge anyone who does.

Många inlägg idag, men tankarna går på högvarv.
Jag är så trött på att behöva låtsas nu, jag mår skit. Så jävla skitpissdåligt så jag kan inte förklara.
Allting börjar bli lite för verkligt och jag saknar honom så det gör så ont att jag bara vill slita ut mitt hjärta. Jag orkar inte med smärtan jag känner dag ut och dag in. Hans ömma, mjuka blick den sista gången våra ögon möttes sitter klistrad i mitt huvud, och det gör så ont. Jag orkar inte spela mer, jag går runt med ett leende på läpparna dagligen och låtsas som allt är bra, men sanningen är att jag sitter hemma och gråter floder både dag och natt. Varenda sak jag gör tycks påminna om honom. Jag vill hålla min fasad uppe för jag vet inte om jag klarar av att bryta ihop ännu en gång, jag vet inte om min kropp klarar av det både fysiskt och psykiskt. 
Men ändå står jag här, och är stark åt alla andra, när jag inte ens orkar vara stark åt mig själv. Folk gnäller för att deras liv suger för dom inte hade råd att köpa ett par byxor eller för att dom inte orkar städa, folk kommer till mig och säger att deras liv inte är bra, när jag precis fått stå och ta bort min bästa vän. Men har dom hört mig gnälla, har dom sett mig bryta ihop? Nej, för jag måste vara stark åt alla andra. 

when you feel like giving up, 
remember why you held on for so long in the first place.



Vill dessutom tillägna en liten del av detta inlägg till min underbara, fina vän Josefine.
Jag önskar jag kunde göra något, hade gjort vad som helst för att göra allt bra igen.
Du vet vart jag finns, och alltid kommer stå. 
Vad som än händer i livet, löser vi det tillsammans. <3

Här kommer lite nya bilder på min fröken, från pay & jumpen i Aneby förra veckan.
Vi hoppade 80 cm felfritt, min lilla dam sa att inte var någon match för henne såklart ;)
Alla är tagna av min kära vän Josefine aka Dressyrnissen :)

verkligheten börjar komma ikapp nu och man börjar förstå att han faktiskt är borta för alltid och inte bara för stunden. det är nu jag börjar förbereda mig på hur fruktansvärt ont denna sorgeprocess kommer göra, hur hemskt detta kommer vara. jag har fyra dagar kvar till studenten nu och jag ska försöka stänga ute mina känslor kring hans bortgång tills efteråt.

tankarna snurrar runt i huvudet dagligen, flera gånger om dagen. tänk om vi hade kunnat göra något? var vi dumma som valde att hans liv inte var värt att leva? jag saknar min prins så sjukligt mycket. det är svårt att vara stark i denna situation. jag vet inte hur jag ska hantera hans bortgång, så därför har jag just nu inte hanterat den alls. jag låtsas som ingenting, pratar om det ganska oberört när folk undrar, men sanningen är att det hugger i mitt bröst varje gång någon tar upp nånting gällande honom. men jag håller mig stark för min egna skull, helvetet bryter nog lös så småningom, när jag är stark nog och redo för det. det enda jag ville ha sagt med detta inlägg är bara att jag saknar honom så det gör ont. livet är inte rättvist och jag kan inte förstå varför just han skulle behöva lämna livet. världens gladaste o livligaste häst, så positiv och snäll..
din bortgång har fått mig att inte vilja kämpa mer, att inte vilja fortsätta mer.