verkligheten börjar komma ikapp nu och man börjar förstå att han faktiskt är borta för alltid och inte bara för stunden. det är nu jag börjar förbereda mig på hur fruktansvärt ont denna sorgeprocess kommer göra, hur hemskt detta kommer vara. jag har fyra dagar kvar till studenten nu och jag ska försöka stänga ute mina känslor kring hans bortgång tills efteråt.

tankarna snurrar runt i huvudet dagligen, flera gånger om dagen. tänk om vi hade kunnat göra något? var vi dumma som valde att hans liv inte var värt att leva? jag saknar min prins så sjukligt mycket. det är svårt att vara stark i denna situation. jag vet inte hur jag ska hantera hans bortgång, så därför har jag just nu inte hanterat den alls. jag låtsas som ingenting, pratar om det ganska oberört när folk undrar, men sanningen är att det hugger i mitt bröst varje gång någon tar upp nånting gällande honom. men jag håller mig stark för min egna skull, helvetet bryter nog lös så småningom, när jag är stark nog och redo för det. det enda jag ville ha sagt med detta inlägg är bara att jag saknar honom så det gör ont. livet är inte rättvist och jag kan inte förstå varför just han skulle behöva lämna livet. världens gladaste o livligaste häst, så positiv och snäll..
din bortgång har fått mig att inte vilja kämpa mer, att inte vilja fortsätta mer.