nattinlägg
har inte skrivit om det innan här på bloggen, men innan vi köpte navve hade jag en ponny på foder, La Duchesse M, dussan.
red henne i ett år ungefär, hade henne på foder i två månader tror jag.
hon var en väldigt osäker och rädd ponny pga att dom förra ägarna (inte dom jag lånade henne av) inte hade varit så snälla.
jag tänkte bara skriva nu, att det gör ont att tänka på henne.
hade egentligen inte velat lämna tillbaka henne trots allt det jobbiga, men nu blev det så, och jag är fortfarande så ledsen över det. att jag svek henne, även om hon svek mig också.
jag önskar bara att jag hade kunnat ha kvar henne också, för jag vet att hos mig hade hon haft det bra, hon hade det bra. gav henne all min kärlek, försökte bygga upp en tillit mellan oss, vilket jag gjorde ganska bra. i slutet kunde jag röra mig hastigt framför henne utan att hon blev rädd och slet sig, jag fick borsta hennes huvud utan att hon drog upp det med panikslagna ögon.
varje dag, så saknar jag henne, varje dag, så tänker jag på henne.
vill så gärna hälsa på henne, har inte sett henne sen januari tror jag, det gör ont. fruktansvärt ont.
dock är det inte så lätt att hälsa på henne när ägarna aldrig svarar..
jag var inte ens med när dom kom och hämtade henne, satt i mitt stall 10 mil därifrån och storlipade, det gjorde så ont i hjärtat, kändes som jag gick sönder. att veta att hon inte skulle vara där nästa helg när jag kom hem.
när jag skulle säga hejdå till henne så stod jag och grät i hagen med henne, för första gången på länge så kom hon till mig i hagen istället för att bara vara dum och springa runt, hon stod där och åt hö och gned huvudet mot mitt ben, jag la mig över hennes hals och kunde inte hålla tårarna borta, dom rann som en flod nerför mina kinder, precis som dom gör nu när jag skriver detta.
kommer också ihåg att det var samma dag vi skulle åka och betala navve, jag störtlipade hela vägen från hagen ända fram till stallet navve stod i, 40 minuter bort. ville inte kliva ur bilen och visa att jag hade gråtit. kunde inte riktigt vara så glad heller ett tag, sen red jag navve och pysslade, kändes lite bättre då.
mamma berättade också att samma kväll som dom skulle hämta henne så stod hon vid hagöppningen och väntade på mamma, gnäggade på henne, för första och sista gången. (dussan var väldigt svårfångad, kunde ta över en timme ibland..)
jag önskar bara att jag inte hade behövt släppa taget om dig, min fina tjej. <3
Kommentarer
Trackback
