hemskaste stunden i mitt liv
idag, när jag och mamma skulle gå och hämta navve i hagen så trodde vi att vi såg honom, och vi bara "nää han har tappat sin flughuva", när vi kom lite närmre såg vi att det inte var navve utan my love, vi kollade men såg ingen navve nånstans, blev lite fundersamma och gick in i hagen för att kolla efter honom.
ropade på honom, ingen navve, letade efter honom, ingen navve.
kände hur dedär onda började krypa sig fram inom mig, hur paniken knackade på min axel.
sa till mamma att "han är inte här, mamma han är borta"
vråålade efter honom, men ingen navve.
tårarna började rinna och jag ser mamma gå ner mot nissan och kolla, hon kommer tillbaka och säger att det är spår efter hovar vid kanten, "han kanske har gått ner sig och drunknat".
klump i magen, stor klump i magen. går inte hålla tårarna tillbaka, går bara inte.
inom loppet av typ en sekund har det farit en miljon tankar genom mitt huvud, att min fina fina häst är borta, att jag aldrig mer får se hästen i mitt liv. mamma börjar fråga vad man gör för att efterlysa en försvunnen häst.
vi går upp mot stallet och möter olle o karin, frågar om dom har sett honom idag, sen säger dom att han kanske har hoppat över till stona, jag står o störtlipar för min älskade häst är borta, det är ju mitt skräcksenarie, min plutt.
vi gick iaf ner till stohagen och där står han och tuggar gräs, precis som ingenting har hänt, hade gått o hållt andan hela vägen ner bara för att jag inte skulle börja gråta hysteriskt.
när jag såg honom gick luften liksom ur mig, blev så glad att jag nästan skrek till, fick en kram av olle och sprang in till honom, pussade honom på mulen o kramade om honom, hårt.
dumma dumma häst som skrämmer mig så.
har nog aldrig varit så ledsen nånsin, vill aldrig att min älskade häst ska försvinna, hoppas att han lever för alltid..
sjukt egentligen hur ett djur kan betyda så mycket för en, men han är stor och det är mycket att älska haha :)
tur iaf att det slutade lyckligt idag, och att stohagen var där istället för bara skogen, eller att han inte hade gått ner i vattnet och drunknat.
red på ett stort fält idag, eller ja, en åker.
han var så fin, kändes så mjuk och bra, när han är sån fylls man bara av värme, lycka.
kan leva flera dagar på ett träningspass som har gått bra.
mamma red också på en liten fjording som heter miranda, vi red där tillsammans och jag tog galopp efter galopp, såå härligt! kunde inte sluta le.
sen red vi ut i skogen en liten sväng, det var så mysigt att bara rida ut, jag och mamma.
jag älskar dig mamma <3
har verkligen aldrig känt mig så rädd som idag, skulle aldrig kunna ersätta navve, hade aldrig kunnat hitta någon så fin, så charmig, så underbar häst som honom, aldrig.
ropade på honom, ingen navve, letade efter honom, ingen navve.
kände hur dedär onda började krypa sig fram inom mig, hur paniken knackade på min axel.
sa till mamma att "han är inte här, mamma han är borta"
vråålade efter honom, men ingen navve.
tårarna började rinna och jag ser mamma gå ner mot nissan och kolla, hon kommer tillbaka och säger att det är spår efter hovar vid kanten, "han kanske har gått ner sig och drunknat".
klump i magen, stor klump i magen. går inte hålla tårarna tillbaka, går bara inte.
inom loppet av typ en sekund har det farit en miljon tankar genom mitt huvud, att min fina fina häst är borta, att jag aldrig mer får se hästen i mitt liv. mamma börjar fråga vad man gör för att efterlysa en försvunnen häst.
vi går upp mot stallet och möter olle o karin, frågar om dom har sett honom idag, sen säger dom att han kanske har hoppat över till stona, jag står o störtlipar för min älskade häst är borta, det är ju mitt skräcksenarie, min plutt.
vi gick iaf ner till stohagen och där står han och tuggar gräs, precis som ingenting har hänt, hade gått o hållt andan hela vägen ner bara för att jag inte skulle börja gråta hysteriskt.
när jag såg honom gick luften liksom ur mig, blev så glad att jag nästan skrek till, fick en kram av olle och sprang in till honom, pussade honom på mulen o kramade om honom, hårt.
dumma dumma häst som skrämmer mig så.
har nog aldrig varit så ledsen nånsin, vill aldrig att min älskade häst ska försvinna, hoppas att han lever för alltid..
sjukt egentligen hur ett djur kan betyda så mycket för en, men han är stor och det är mycket att älska haha :)
tur iaf att det slutade lyckligt idag, och att stohagen var där istället för bara skogen, eller att han inte hade gått ner i vattnet och drunknat.
red på ett stort fält idag, eller ja, en åker.
han var så fin, kändes så mjuk och bra, när han är sån fylls man bara av värme, lycka.
kan leva flera dagar på ett träningspass som har gått bra.
mamma red också på en liten fjording som heter miranda, vi red där tillsammans och jag tog galopp efter galopp, såå härligt! kunde inte sluta le.
sen red vi ut i skogen en liten sväng, det var så mysigt att bara rida ut, jag och mamma.
jag älskar dig mamma <3
har verkligen aldrig känt mig så rädd som idag, skulle aldrig kunna ersätta navve, hade aldrig kunnat hitta någon så fin, så charmig, så underbar häst som honom, aldrig.
Kommentarer
Postat av: Elisabeth Nilsen
Usch ja Elin! Det var en hemsk stund innan vi hittade vår stora buse. Men han är ju så charmig att han kommer undan med vad som helst.
Trackback
