ingen förstår smärtan jag går igenom just nu, värken i hela kroppen.

igår och idag har jag gråtit utan så mycket uppehåll, det svider i mina ögon, i hela mitt ansikte.

men det värsta är hur det svider i mitt hjärta.

min älskade farfar somnade för sista gången idag, och jag vet inte hur jag ska hantera detta. har gått och varit rädd för denna dagen hela mitt liv, aldrig velat att den ska komma och har de senaste sju veckorna bara slagit bort dessa tankar. tårarna rinner ännu en gång ner för mina kinder när jag sitter här och skriver dessa rader, musiken är på låg musik i bakgrunden för att inte väcka min fina farmor som ligger våningen nedanför och sover i min säng.

man måste vara stark, jag kommer klara det om jag vill. som jossan sa till mig innan, att det kommer bli bra på nåt sätt, men aldrig likadant. vi som skulle åka utomlands tillsammans med farmor, åka och vara i stallet tillsammans i sommar, åka till rydet och bara sitta där. på ett sätt hatar jag honom för att han gav upp, men jag förstår honom så väl.

farfar var den starkaste människan jag någonsin träffat, jag kommer alltid se upp till honom, och jag hoppas att han vakar över mig där uppifrån.

hade jag vetat i söndags att jag aldrig skulle få träffa dig igen, att det var sista gången vi sågs, vi kramades, skrattade ihop och sa hejdå hade jag aldrig nånsin gått därifrån. de 150 kronorna du gav mig ligger fortfarande kvar i min jacka och jag kommer aldrig klara av att använda dem, det sista jag nånsin fick av dig.

om du förstod hur ont det gör inuti mig farfar, så skulle du aldrig lämnat mig här,

jag kommer alltid att minnas dig som den finaste och starkaste mannen i hela världen.

vila i frid min underbara, älskade farfar.

vi ses igen någon gång <3