idag tänker jag berätta väldigt mycket för er, jag tänker vara ärlig och skriva av mig, detta är inget "vanligt" inlägg om häst eller vad jag har gjort under dagen utan jag tänker berätta för er nu hur allting verkligen är för mig just nu och hur det har varit de senaste månaderna.

det började i oktober förra året, farfar fick en hjärnblödning men opererades för det och det såg ljust ut, han mådde hyfsat bra och skulle få komma hem när de märkte att han hade svårt att greppa saker med vänsterhanden igen och att ansiktet var lite "snett" på honom. han fick en liten hjärnblödning igen och de bestämde tid för att skicka honom till linköping ännu en gång o operera, men det blev aldrig av. istället låg han kvar där i värnamo med en blödning i hjärnan, dock blev han väl något bättre men aldrig riktigt bra, han låg där på sjukhuset i värnamo cirka sju veckor om jag minns rätt. de gjorde aldrig nåt åt hjärnblödningen och tillslut ansåg dom att han var frisk nog att skrivas ut och åka hem. dagen efter han kom hem fick han fruktansvärt ont i magen och trillade ihop på golvet i hallen, två centimeter ifrån att slå sönder skallen i dörrlisten. ambulansen fick komma och hämta honom och han blev inlagd ännu en gång, artären som går till magsäcken hade blivit igenkalkad, därav all smärta han känt. de sa att de kunde operera o spränga bort förkalkningar som satt i artären men farfar orkade inte med ännu en operation och bad dom att inte göra nåt. hans kropp hade alltså börjat stänga ner och han tyckte väl att det var dags nu, han orkade inte ha ont längre utan kände att han levt klart sitt liv. de gav honom så mycke morfin för att han inte skulle känna någonting att han blev helt borta. det var fredagen den 18 november och när mamma ringde och berättade att farfar låg på sjukhuset och nu skulle det ta slut så satt jag i ridhuset och kollade på när mina praktikvärdar grejade med en unghäst. jag skulle egentligen jobba helgen men fick åka hem för att vara med min familj. jag kunde inte hålla tårarna inne när mamma sa att "nej, det ser inte bra ut elin..." utan dom sprutade ut  och jag gick fort från ridhuset för att bryta ihop. dagen jag aldrig hade velat att den skulle komma gjorde det tillslut och jag kommer aldrig kunna beskriva smärtan jag kände i hela kroppen just då, alla tankar som flög genom mitt huvud. nu skulle jag få fortsätta leva mitt liv utan en farfar. mamma skulle åka och hämta mig och medan jag väntade på henne gjorde jag iordning navve, gick in i ridhuset, satte på radion och skrittade runt där, tårarna rann och huvudet var fullt av tankar. första låten som spelades på radion var takida- you learn, och varje gång jag hör den nu tänker jag på farfar, jag blir inte direkt ledsen utan det är mer en konstig känsla, jag älskar låten för det är liksom "farfars låt".
när vi kom hem på kvällen kollade vi på idol, pratade och åt mat, jag och mamma. pappa var på sjukhuset för att vara med farfar dom sista timmarna. på kvällen kom farmor och pappa hem och jag kunde inte hålla tårarna inne när jag såg farmor, pappa åkte hem med farmor till deras lägenhet, som nu bara är hennes för farfar finns inte mer, och sov där med henne. den natten sov jag i pappas säng jämte mamma, hade svårt att somna och gjorde allt för att inte bryta ihop ännu en gång där i sängen. vågade knappt somna för jag ville inte vakna upp dagen efter och inte längre ha någon farfar. men det gjorde jag och farfar var fortfarande vid liv men jag visste att någon gång idag kommer jag inte längre ha en farfar och jag sa det till mamma "jaha, så när dagen är slut så kommer inte farfar finnas mer. är det de jag ska ställa in mig på?" och hon hade egentligen inte riktigt svar på det. jag o mamma åkte till gislaved och handlade för att det behövdes och vi behövde någonting att göra för att slippa tänka så mycke. en stund efter vi kom hem, kanske en timme eller två, så fick mamma ett sms "nu har pappa somnat" och allting brast verkligen. det var så fruktansvärt hemskt och när pappa o farmor kom hem stod vi allihop o kramades i hallen. jag grät mer än vad jag nånsin gjort dagarna efter det och jag undrade hurfan jag skulle klara av detta. ända sedan farfar dog känns det som allting har gått utför, det har hänt så himla mycket i mitt liv, jag tog ett beslut att avsluta mitt förhållande med andreas, bestämde att gå all in på mig och navve o kämpa mer än nånsin men det har inte gått så bra pga att jag helt enkelt har mått så dåligt, han har fått vila i vinter för jag har inte orkat helt enkelt, jag har mått för kasst. vintervila var iofs planerat för honom men det har ändå inte blivit som jag tänkt, han är fortfarande lite knäpp men det kommer lösa sig, dock känns det väldigt tungt just nu att han är så. jag bröt kontakten med vissa jag känner, en väldigt speciell person som betydde alldeles för mycke bröt kontakten med mig o jag bröt ihop igen, men ändå tänkte jag att nu jäklar börjar jag om på nytt och nu ska jag kämpa o vara lycklig. men jag har fortfarande inte bearbetat sorgen efter farfar klart och jag står fortfarande kvar på samma plats som jag gjort sedan den 18 november när mamma ringde mig och berättade att min farfar ska dö nu. jag skriver detta för att ni ska få veta hur allting står till just nu och kanske även förstå varför det inte blir så mycke uppdateringar vissa perioder. det är helt enkelt på grund av att jag är inne i min djupaste depression jag någonsin varit med om. hela livet känns som rena rama kaosen och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen och hur jag ska göra för att ta mig ur detta. jag försöker att gå igenom varje dag för sig, men det är så mycket svårare än vad man tror. det är över två månader sen farfar försvann men det gör fortfarande lika ont och jag mår fortfarande lika dåligt. jag önskar jag kunde vara mer ärlig och skriva ut precis allting som har hänt för det är mer än såhär, men jag vet att vissa personer läser min blogg och därför lämnar jag det osagt.
jag hoppas att ni förstår lite nu hur jag har det just nu och varför jag inte uppdaterar 35467 inlägg om dagen. men jag försöker för eran skull, och min också såklart. de senaste månaderna har jag gått runt med ett fakesmile och en mask för att skydda mig själv, för jag vill inte visa mig sårbar. jag har haft en spärr inom mig och en röst som sagt att jag måste vara stark nu, jag har suttit i duschen och gråtit, legat på golvet på toaletten och skrikit in i en handduk o gråtit, jag har gråtit mig till sömns fler nätter än vad jag inte har gjort det. jag har gråtit i skolan, i stallet och t.o.m när jag har suttit och ridit. jag har gråtit i smyg när folk inte ser för att skydda mig själv, för att alla säger att jag är stark och då måste man vara det också, men idag efter att jag fått höra en grej så brast allting. jag orkar snart inte att ha det såhär och nu vill jag bara att livet ska vända. jag vill ha vår och nytt hopp om att allting blir bra. jag vill att navve ska gå lika bra som han gjorde innan jullovet och jag vill vara lycklig. jag önskar med hela mitt hjärta och hoppas verkligen att allting blir bra snart, för det är så frukansvärt jobbigt att kämpa varje dag, det känns som att min kämparglöd snart tar slut, men faller jag så har jag mina nära och kära som hjälper mig att resa mig igen, skaka av allting och fortsätta gå. jag har mina underbara föräldrar som alltid hjälper mig genom allt och stöttar mig till tusen och utan dom hade jag aldrig klarat av att leva, då hade jag absolut inte suttit här just nu för då hade jag varit i himlen med farfar nu. jag vill tacka er, mamma och pappa, för allting ni gör för mig, isak och henrik. om jag bara kunde förklara hur fruktansvärt mycket jag älskar er så skulle jag göra det, men det finns inga ord som kan beskriva min kärlek till er. utan er är jag ingenting <3