Denna bloggen har ända sedan start handlat om mig och navve, alltid. Sedan juni 2011 har jag om och om igen suttit framför datorn och skrivit inlägg om våra träningar, om vad vi har gjort. Vi tillsammans, som ekipage.
På tisdag finns inte vi längre, bara jag. Och den historian kan jag skriva om i evigheter. Men hur ont detta än gör, så måste man på något sätt ta sig vidare innan man går under. Och då kommer vi till själva handlingen i detta inlägget. Nämligen min nya häst. Från och med på tisdag kommer denna blogg inte längre handla om mig och navve, han kommer alltid finnas kvar, jag kommer säkerligen skriva om honom. Och jag vill påminna er alla att ingen någonsin kan ersätta honom eller ta hans plats i mitt hjärta. Så ni behöver inte diskutera det. Jag köpte ny häst för att kunna bearbeta min sorg och ha lyckan kvar i mitt liv trots att min bästa vän försvinner. 

Jag tänkte nu presentera min nya stjärna:
Alicia Keys född 2005 och är e. Aerline H ue. Eighty Eight Keys xx
Hon är cirka 170 i mankhöjd och väldigt smäcker modell, långa ben och har en otrolig utstrålning.
Med föregående ägare har hon tävlat upp till 110 cm, tränat banor på 130 utan problem.
En ganska speciell dam men väldigt snäll och lätt i hantering. 
Jag hoppas att detta ska bli riktigt bra och att vi ska kunna tävla inom snart framtid. Men först ska vi lära känna varann litegrann.

känner mig så tom, idag är det två veckor sen vi styrde bilen mot husaby och kom hem med det värsta beskedet någonsin. bara tanken på det får mig att vilja spy, klumpen i magen bara växer större och större. det knöt sig rejält i magen när mamma idag ringde och berättade att papprena från försäkringsbolaget har kommit. dom har godkänt utdömningen, det är nu allting börjar kännas verkligt. innan har jag bara gått och önskat att detta är en hemsk mardröm. jag börjar förstå nu att det inte är så. jag önskar att jag kunde göra något, vad som helst, för att slippa detta. han går där i hagen lika glad som vanligt, och busar som vanligt med sina kompisar. han är som vanligt, det enda man märker är att han är rastlös och jag tror han önskar lika mycket som jag att vi kunde gå till ridhuset och göra ett rejält pass tillsammans, så som det har varit nästan varje dag de senaste två åren. jag satt på honom i lördags under fotografering, och han sprack ju nästan av glädje. frågan är vem av oss två som var lyckligast..
min allra bästa vän, jag klarar inte av detta. hur ska jag kunna stå där på domedagen och säga farväl? denna gången kommer jag inte ha min navve att söka tröst hos, jag kommer inte kunna ta en pall o sätta mig i boxen när han står där och tuggar lugnt på sitt hö. det kommer inte vara så denna gången, hur ska jag kunna dämpa min ångest, min smärta?
inom en månad kommer inte längre min prins leva i denna världen mer, inom loppet av en månad har mitt liv gått sönder ännu en gång. ingenting kommer längre vara sig likt, ingenting kommer bli som förr. 
det skulle vara du och jag mot världen, istället får jag stå här själv och kämpa. du kommer vara mig evigt saknad.