livet är som en berg och-dalbana, det går upp o ner hela tiden. längesen jag skrev här nu, men behöver skriva av mig, och nu är det ändå ingen som läser här vilket känns lite smått skönt faktiskt.
hade livet varit lätt att leva, hade man velat leva då? är livet svårt, vill man leva det då? så många frågor som snurrar i huvudet, men jag hittar inga vettiga svar. har haft många tuffa motgångar senaste halvåret, ibland känns det som att det är det enda mitt liv består av. jag har gjort misstag som strulade till allting så frukansvärt mycket, men även jag, precis som alla andra, är bara människa. jag är ingen perfekt barbie, som aldrig gör fel, som har den perfekta kroppen eller det perfekta håret och det kommer jag aldrig bli. jag önskar jag kunde få spola tillbaka tiden, önskar att jag kunde göra saker ogjort, att du kunde komma tillbaka till mig. hur kommer det sig att även om jag nästan alltid är omringad med människor jag älskar, och som förhoppningsvis älskar mig, känner jag mig mer ensam än vad jag gjort på länge? jag saknar gamla tider, människor som funnits i mitt liv och som betytt mer än dom anat, men som inte längre finns här. saknar att få klampa upp och tränga ner mig i en soffa, tillsammans med alla goa människor, och kolla på film hela nätterna. saknar att krypa ner i en varm säng med någon så speciell som du var för mig, och ingen kommer nog förstå hur jag verkligen kände. det sticker i mig att tänka på det, att du har någon annan som gör dig lycklig nu, när det fortfarande kunde varit jag. visst, jag älskar mitt liv som det är, men ändå känner jag mig tom på insidan. tomrummet du en gång fyllde upp i mig, är det ingen som fyller längre. har aldrig i mitt liv känt mig så vilsen, och att tänka på att studenten närmar sig gör det inte bättre. ska lilla jag bli vuxen nu? och söka jobb? jag känner mig inte redo nu. men har jag tagit mig från absoluta botten, där det har varit så illa att jag inte har velat leva längre, till där jag står just idag, ska jag klara detta. jag drar ett tungt lass men det är jag van vid, och varje dag blir det tyngre men man lär sig leva med det. jag önskar folk kunde förstå mina känslor eller höra mina tankar, känna min ånger, se hur mycket jag gråter över mina misstag, kanske skulle det bli lättare för dom att förstå då. konstigt att folk i min närhet säger att jag ser ut att må bättre, dom skulle se min insida. den är svartare än någonsin.
helt osammanhängade text, men det var behövligt..
you never know how strong you are until being strong is the only choice you have