här ska ni få se lite filmer på mig och navve, för att visa er våran väg från första sommaren till idag.
som ni ser, om ni kollar på alla filmer, så har vi kommit långt. vi är en bra bit på vägen, men inte helt framme. den 19 januari har vi våran första lokala tävling tillsammans. mitt mål är att komma till ölandshoppet sommaren 2013, inget jag tror är omöjligt. lägstahöjden där ska vara 110, vad jag har hört iallafall. kommer vi inte dit, gör det inte direkt något för mig, livet går vidare och då får man sätta nya mål, man vet aldrig vad som händer på vägen dit. ENJOY


våran första clear round tillsammans, 29/6-11

vår första privata hoppträning, 5/9-11

hoppning idag, 28/12-12

en sak jag inte riktigt förstår är, ska man behöva skämmas för att man har det gott ställt? vissa stunder känns det så.
jag kan erkänna att jag har det väldigt bra, våran familj har inga ekonomiska problem. mina föräldrar ställer upp otroligt mycket för mig och betalar väldigt mycket åt mig. dom stöttar mig med min stora hobby och betalar hyra, träningar osv. men bara för det är jag en bortskämd, otacksam ungjävel? jag tycker det är fel. ens föräldrar har ju faktiskt rättigheter att betala för sina barn så länge de inte har ekonomi att klara sig själva. ja, mina föräldrar betalar kanske mer än vad någon annans förälder gör, och vissa andras föräldrar betalar mycket mer än vad mina gör. men så länge man verkligen uppskattar vad dom gör för en, ser jag mig inte som bortskämd snorunge. jag må vara lite bortskämd, det vet jag, men bara för att jag får saker så betyder det väl inte att det är de finaste och dyraste som finns på marknaden? det betyder väl inte att mina föräldrar betalar allt för mig? nej jag blir frustrerad och ledsen att få höra kommentarer som "ja men elin du får ju allt du pekar på typ, du är så bortskämd". nej, jag får inte allt jag pekar på. och ja, jag betalar mycket av min utrustning osv själv. vill jag ha ett schabrak, ett par benskydd, ett bett eller något annat är det väl självklart att jag betalar det? sen kan ju mamma köpa t.ex ett täcke eller liknande till navve, men är det så konstigt? vi har ju hästen tillsammans, jag och mamma delar detta intresset med varandra.
när jag får kommentarer som de jag skrev ovan, så skäms jag för att vi har en bra ekonomi. jag skäms för att mina föräldrar köpte en häst till mig, för att dom betalar hyran åt mig. 
jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta inlägget. det enda jag tycker är att man inte ska behöva gå och skämmas för en sån sak. jag vet att det finns många fler i min närvaro som har det ännu bättre än vad jag har, men grejen är att man inte ska skryta om det, finns ingen som helst anledning till det enligt mitt tycke. 
var glad åt det du har, även om du har mindre eller mer än vad andra har. jag är lycklig att vi har det så som vi har i min familj, och jag glädjs och uppskattar varenda liten grej jag får av mina föräldrar. och nu vill jag inte låta som en snorunge som skryter om detta, för hade jag kunnat betala allt själv hade jag gjort det utan att tveka. jag gillar inte att mina föräldrar betalar så mycket som de gör åt mig, men samtidigt så är det deras skyldighet, för jag går fortfarande i skola och är inte kapabel att kunna klara mig själv helt än.

och jag kan säga såhär, jag får inte dom dyraste sakerna även om vissa tror så, jag vill inte ens ha det.
jag fick ingen häst för 100000, men för mig är han ändå värd alla pengar i världen, för mig är han ändå en stjärna, min guldklimp. hade vi varit miljonärer är det väl självklart att jag hade tackat ja till en häst för över hundra tusen, jag hade tagit emot alla dom finaste sakerna och säkert inte brytt mig ett piss om att uppskatta det, men vem hade inte gjort så om man haft obegränsat med pengar?

huvudsaken med detta inlägget är att man ska vara glad för allt man får, stora som små saker!
och varför ska man gå runt och skämmas över sakerna du får, bara för att folk säger onödiga kommentarer? ingen annan än jag och min familj vet ju egentligen hur det ligger till. hurfan ska du kunna veta hur mycket jag betalar, med mina egna pengar, och vad som betalas med mina föräldrars pengar? det kan du aldrig veta. 

ekonomi är, och kommer alltid vara, ett känsligt ämne. jag kanske är dum som tar upp detta, MEN, det skiter jag i. man ska inte bry sig om vad andra får, vill man så kan man allt. vill du ha en häst för hundra tusen, varför inte spara pengar då så kanske du kan köpa den där hästen? eller vill du ha ett par animo-ridbyxor, spara till det då. eller önska dig av dina föräldrar så kan dom spara och köpa ett par till dig? svårare än så är det inte. när jag ville ha min kingsland-väst, så sparade jag till den. jag väntade med att köpa den till charlies hade sin stora rea för att jag visste att jag skulle ha råd att köpa den då. jag sparade och köpte scapa schabraket jag drömt om så länge för mina egna pengar. i princip all märkesutrustning jag har, är köpta för mina egna pengar, som jag sparat ihop själv. och med det sagt, förstår kanske en del att jag inte är så bortskämd som vissa verkar tycka. mina föräldrar betalar det viktiga som jag inte har råd att betala själv. så är det. för det kommer jag alltid vara evigt tacksam, och någon dag i mitt liv kommer jag betala tillbaka vartenda öre till dom.

livet är som en berg och-dalbana, det går upp o ner hela tiden. längesen jag skrev här nu, men behöver skriva av mig, och nu är det ändå ingen som läser här vilket känns lite smått skönt faktiskt.
hade livet varit lätt att leva, hade man velat leva då? är livet svårt, vill man leva det då? så många frågor som snurrar i huvudet, men jag hittar inga vettiga svar. har haft många tuffa motgångar senaste halvåret, ibland känns det som att det är det enda mitt liv består av. jag har gjort misstag som strulade till allting så frukansvärt mycket, men även jag, precis som alla andra, är bara människa. jag är ingen perfekt barbie, som aldrig gör fel, som har den perfekta kroppen eller det perfekta håret och det kommer jag aldrig bli. jag önskar jag kunde få spola tillbaka tiden, önskar att jag kunde göra saker ogjort, att du kunde komma tillbaka till mig. hur kommer det sig att även om jag nästan alltid är omringad med människor jag älskar, och som förhoppningsvis älskar mig, känner jag mig mer ensam än vad jag gjort på länge? jag saknar gamla tider, människor som funnits i mitt liv och som betytt mer än dom anat, men som inte längre finns här. saknar att få klampa upp och tränga ner mig i en soffa, tillsammans med alla goa människor, och kolla på film hela nätterna. saknar att krypa ner i en varm säng med någon så speciell som du var för mig, och ingen kommer nog förstå hur jag verkligen kände. det sticker i mig att tänka på det, att du har någon annan som gör dig lycklig nu, när det fortfarande kunde varit jag. visst, jag älskar mitt liv som det är, men ändå känner jag mig tom på insidan. tomrummet du en gång fyllde upp i mig, är det ingen som fyller längre. har aldrig i mitt liv känt mig så vilsen, och att tänka på att studenten närmar sig gör det inte bättre. ska lilla jag bli vuxen nu? och söka jobb? jag känner mig inte redo nu. men har jag tagit mig från absoluta botten, där det har varit så illa att jag inte har velat leva längre, till där jag står just idag, ska jag klara detta. jag drar ett tungt lass men det är jag van vid, och varje dag blir det tyngre men man lär sig leva med det. jag önskar folk kunde förstå mina känslor eller höra mina tankar, känna min ånger, se hur mycket jag gråter över mina misstag, kanske skulle det bli lättare för dom att förstå då. konstigt att folk i min närhet säger att jag ser ut att må bättre, dom skulle se min insida. den är svartare än någonsin.
helt osammanhängade text, men det var behövligt..
you never know how strong you are until being strong is the only choice you have