Många inlägg idag, men tankarna går på högvarv.
Jag är så trött på att behöva låtsas nu, jag mår skit. Så jävla skitpissdåligt så jag kan inte förklara.
Allting börjar bli lite för verkligt och jag saknar honom så det gör så ont att jag bara vill slita ut mitt hjärta. Jag orkar inte med smärtan jag känner dag ut och dag in. Hans ömma, mjuka blick den sista gången våra ögon möttes sitter klistrad i mitt huvud, och det gör så ont. Jag orkar inte spela mer, jag går runt med ett leende på läpparna dagligen och låtsas som allt är bra, men sanningen är att jag sitter hemma och gråter floder både dag och natt. Varenda sak jag gör tycks påminna om honom. Jag vill hålla min fasad uppe för jag vet inte om jag klarar av att bryta ihop ännu en gång, jag vet inte om min kropp klarar av det både fysiskt och psykiskt. 
Men ändå står jag här, och är stark åt alla andra, när jag inte ens orkar vara stark åt mig själv. Folk gnäller för att deras liv suger för dom inte hade råd att köpa ett par byxor eller för att dom inte orkar städa, folk kommer till mig och säger att deras liv inte är bra, när jag precis fått stå och ta bort min bästa vän. Men har dom hört mig gnälla, har dom sett mig bryta ihop? Nej, för jag måste vara stark åt alla andra. 

when you feel like giving up, 
remember why you held on for so long in the first place.



Vill dessutom tillägna en liten del av detta inlägg till min underbara, fina vän Josefine.
Jag önskar jag kunde göra något, hade gjort vad som helst för att göra allt bra igen.
Du vet vart jag finns, och alltid kommer stå. 
Vad som än händer i livet, löser vi det tillsammans. <3