Livet är just nu bara en enda stor berg och dalbana, ena dagen är allt bra och andra inte.
Det är så svårt att slitas mellan sina olika känslor, inte veta vad man ska göra eller hur man ska sätta stopp för det.
Att även slitas mellan två olika ställen är inte heller lätt, ska man ge upp något man levt i, i tre år, för något nytt men även kanske lite gammalt äventyr? Vad ska man våga?
Magkänslan säger att jag ska, för mitt eget välmående och min egen hälsa. Frågan är bara hur jag ska få allt att gå ihop. Jag hoppas på detta mer än något.
Endast framtiden har svar på alla mina frågor. På något sätt blir det alltid bra.

Idag är saknaden lite extra jobbig, idag saknar jag lite extra mycket. Tårar rinner och jag önskar jag kunde spola tillbaka tiden. Att bara få sitta på honom en sista gång skulle jag göra allt för. Tiden läker alla sår sägs det, men jag vet inte. Självklart blir det bättre, men såret kommer aldrig läka. Det kommer alltid, alltid göra lika ont.
Jag kommer aldrig någonsin få träffa honom igen, livet är så orättvist. Jag önskar och hoppas innerligt att han har det bra, var han än är nu. Min kämpe och bästa vän.

"I can't explain how painful it is to wait for something that never, never comes back."